Besök på kirurgkliniken för 1-års kontroll
Jag har varit på kirurgkliniken i grannstaden och tagit prover samt samtalat med läkaren. Han var ganska krass och jag måste erkänna att jag saknade "min vanliga doktor" och det var jobbigt för att han hade med sig en läkarkandidat. Mitt ärrbråck är numera 20 centimeter stort, inte 7 cm som i december, och nu är det ingen brådska längre med operation. Troligtvis blir det i höst, september, eftersom det inte är någon risk längre för att tarmarna ska bli klämda,men jag kan få vänta längre då jag inte är i en prioriterad grupp.
Jag har fått remiss för att få nya bråckgördlar och det får väl duga. Jag ville inte direkt ha en operation nu, när jag står inför min bästa årstid, trädgårds- och badssäsongen. Hemma hos mig spirar nu diverse frön och jag har bråda dagar med allt som skall förodlas för att ge tidig skörd. Det är med tillfredsställelse jag gör det, för i många år, har jag drömt om att ha tillgång till ett växthus och nu har jag det. Nu håller jag på att städa och förbereda det för det är fortfraande lite för kyligt för att växterna ska kunna bo där.Jag har ju dessutom tillgång till stora odlingsytor och i år kan jag använda dem och bo och vara ute i sommarstugan från tidig till sen säsong.
Jag blev nedslagen av besöket på kirurgen eftersom jag hade gått upp i vikt och enligt den läkaren, var inte prognosen god, för att jag skulle kunna bibehålla min nuvarande vikt i framtiden.Vad är det då för mening med operationen? Vad är det då för mening överhuvudtaget med viktoperationer? Med detta stora bråck på magen som gör att jag känner mig otroligt ful och ser höggravid ut. Eller som när jag åkte skidor och fick beröm av en äldre herre för att jag åkte skidor i mitt tillstånd:-)men som samtidigt gav en kommentar, om att jag borde tänka på barnet, för vad skulle hända om jag ramlade?
Jag orkar inte precis skrika ut att jag inte är gravid utan att det är sjuhelv...fult ärrbråck efter två operationer.Självförtroendet kan man leta efter i skorna, i bästa fall. Vill knappt visa mig i omklädningsrum och annat där jag måste exponera mig och denna känsla har jag aldrig haft tidigare.Inte ens när jag var som fetast!
Tillbaks till detta med viktuppgången, jag har minskat i omfång och storlek, numera är jag en klar storlek 42, men vikten har ändå gått upp. Jag tror att det beror på att jag tränat hårt ,men säker kan jag ju inte vara. Helt klart är ju att det slinker ner saker som inte alltid är det nyttigaste och bästa för hälsan och det kan ju bero på det också, jag stod för det inför läkaren, och då gick han igång.Jag påtalade även att jag trodde att det berodde på att jag tränat hårt och fått en annan muskulatur.
Jag mår helt klart skit efter mitt möte med den "optimistiske" läkaren som sysslat med viktoperationer sedan 1980-talet och hade generell kunskap om överviktigas beteende och deras genetiska disposition. Allt mitt hopp och framtidstro har verkligen undergrävts och jag känner mig totalt misslyckad.För mig är detta viktstadium, enligt honom, en period av livet och snart kommer jag att vara lika fet igen, för så är det för mer än hälften av de viktopererade. Varför har aldrig de siffrorna presenterats för mig? Varför har ingen berättat om detta för mig inför beslutet att operera mig? Hur många av oss lever inte med falska förespeglingar om ett nytt liv,där fetman inte finns längre? Hur många av oss tror inte på texten där det står att det är det mest effektiva sättet att bli av med sin fetma och bibehålla vikten?
Hur ska jag någonsin kunna bli normalviktig nu? Jag tränar och äter som jag ska och ändå är jag dömd till ett liv med övervikt och fetma! Nu skulle jag verkligen behöva en livscoach som kunde ge en annan syn på saken och ge mig tillbaks livsglädjen.Nu vill jag helst lägga mig ner och skita i allt! Eller kanske börja med någon av alla dessa bantningsmetoder som jag trodde att jag skulle slippa ? Pulvret var ju effektivt kanske man ska testa det!
Jag har fått remiss för att få nya bråckgördlar och det får väl duga. Jag ville inte direkt ha en operation nu, när jag står inför min bästa årstid, trädgårds- och badssäsongen. Hemma hos mig spirar nu diverse frön och jag har bråda dagar med allt som skall förodlas för att ge tidig skörd. Det är med tillfredsställelse jag gör det, för i många år, har jag drömt om att ha tillgång till ett växthus och nu har jag det. Nu håller jag på att städa och förbereda det för det är fortfraande lite för kyligt för att växterna ska kunna bo där.Jag har ju dessutom tillgång till stora odlingsytor och i år kan jag använda dem och bo och vara ute i sommarstugan från tidig till sen säsong.
Jag blev nedslagen av besöket på kirurgen eftersom jag hade gått upp i vikt och enligt den läkaren, var inte prognosen god, för att jag skulle kunna bibehålla min nuvarande vikt i framtiden.Vad är det då för mening med operationen? Vad är det då för mening överhuvudtaget med viktoperationer? Med detta stora bråck på magen som gör att jag känner mig otroligt ful och ser höggravid ut. Eller som när jag åkte skidor och fick beröm av en äldre herre för att jag åkte skidor i mitt tillstånd:-)men som samtidigt gav en kommentar, om att jag borde tänka på barnet, för vad skulle hända om jag ramlade?
Jag orkar inte precis skrika ut att jag inte är gravid utan att det är sjuhelv...fult ärrbråck efter två operationer.Självförtroendet kan man leta efter i skorna, i bästa fall. Vill knappt visa mig i omklädningsrum och annat där jag måste exponera mig och denna känsla har jag aldrig haft tidigare.Inte ens när jag var som fetast!
Tillbaks till detta med viktuppgången, jag har minskat i omfång och storlek, numera är jag en klar storlek 42, men vikten har ändå gått upp. Jag tror att det beror på att jag tränat hårt ,men säker kan jag ju inte vara. Helt klart är ju att det slinker ner saker som inte alltid är det nyttigaste och bästa för hälsan och det kan ju bero på det också, jag stod för det inför läkaren, och då gick han igång.Jag påtalade även att jag trodde att det berodde på att jag tränat hårt och fått en annan muskulatur.
Jag mår helt klart skit efter mitt möte med den "optimistiske" läkaren som sysslat med viktoperationer sedan 1980-talet och hade generell kunskap om överviktigas beteende och deras genetiska disposition. Allt mitt hopp och framtidstro har verkligen undergrävts och jag känner mig totalt misslyckad.För mig är detta viktstadium, enligt honom, en period av livet och snart kommer jag att vara lika fet igen, för så är det för mer än hälften av de viktopererade. Varför har aldrig de siffrorna presenterats för mig? Varför har ingen berättat om detta för mig inför beslutet att operera mig? Hur många av oss lever inte med falska förespeglingar om ett nytt liv,där fetman inte finns längre? Hur många av oss tror inte på texten där det står att det är det mest effektiva sättet att bli av med sin fetma och bibehålla vikten?
Hur ska jag någonsin kunna bli normalviktig nu? Jag tränar och äter som jag ska och ändå är jag dömd till ett liv med övervikt och fetma! Nu skulle jag verkligen behöva en livscoach som kunde ge en annan syn på saken och ge mig tillbaks livsglädjen.Nu vill jag helst lägga mig ner och skita i allt! Eller kanske börja med någon av alla dessa bantningsmetoder som jag trodde att jag skulle slippa ? Pulvret var ju effektivt kanske man ska testa det!
Kommentarer
Postat av: Hanna
Vilken tråkig läsning :( Du ska se att det vänder! När man tränar styrka tar det betydligt längre tid innan man ser resultat på vågen än om man tränar kondition, det borde din läkare veta!
Trackback
