viktopererad

Jag har varit hos plastikkirurgen för en första träff och det känns spännande och oroligt. Jag ska få ta bort allt häng samt att jag ska operera bort mitt stora bråck. Äntligen! Den 9 september ska jag åka och röntga mig inne i magen så de får se att allt fungerar som det ska och sedan är det bara att vänta på operationstiden, som dock ska komma snart.

Annars är jag viktstabil ,ingen nedgång, men jag mår bra och är vältränad. Känner mig frisk och stark men funderar på avd jag ska göra för att få bort det sista. kanske ska testa att bara dricka igen? Använder proteindryck ibland när jag inte har tid att äta som jag ska, och det funkar verkligen bra. Men har ännu inte kommit till det moraliska kravet jag måste ha på mig själv för att genomföra det.

Jag har förresten fått en efterlängtad förändring i mitt liv, hemma hos oss bor nu två fina killar som behövde en ny familj. De kom i juni och det är det som gjort att jag haft mycket lite tid att uppdatera vad som hänt. Helt plötsligt har man föräldraansvar för 5 hemmavarande barn:-)) En önskerdröm har blivit sann ,men också mödosam och energikrävande !

som naturligtvis går till Turkiet:-) Jag gillar det landet och människorna där. Det känns förunderligt när jag kollat min packning och jag inser vilken skillnad det blir av mängden kläder när man gått ner i vikt, de tar inte så stor plats. Jag har roat mig med att beställa kläder från Gudrun Sjöden och passar numera i storlek S/M, helt otroligt känns det som. Den här gången har jag dessutom packat ner träningskläder och löparskorna och ser framemot när jag ska springa på morgnarna och sedan ta mig ett morgondopp i poolen.

Det känns som välbehövlig vardagslyx innan vi ska fira vår blivande student och som en fin start på sommaren. Jag börjar få kroppskännsedom numera och jag njuter av friheten som operationen medfört. En kroppslig frihet från en kroppshydda som inte var komfortabel. Jag känner mig glad över denna chans !

Nu börjar alla pusselbitar falla på plats vad gäller mitt nya företag och jag håller tummarna för att jag får starta eget bidrag från arbetsförmedlingen. Jag hoppas det, för det skulle underlätta uppstarten, men troligtvis får jag nej för jag är utbildad i ett bristyrke, åtminstone här !  Det spelar egentligen ingen roll vad utslaget blir starta ska jag göra ändå men min privata ekonomi blir bättre om jag får ja och det kan man ju bara tacka för.

Med nyklippt hår, nya kläder och roliga skor känner jag mig numera som ny och självkänslan har återkommit alltmner som kroppskännedomen återkommit. Med en skaplig solbränna är jag redo för Beach2009 :-))

men det är ju inget som jag egentligen är nöjd med. Vill ju ha bort den siat övervikten också. I alla fall ska jag tillbaks till Kirurgkliniken och denna gång ska jag få träffa plastikkirurgen och bestämma vilken operationsteknik de ska använda för ärrbråcket men också för att få ta bort all löst hängande hud.Tyvärr är det ju inte magen som är värst drabbad för mig utan mina armar, och numera rullar huden liksom in sig i armhålorna och blir irriterad. Det verkar man däremot få fixa själv:(

Idag har jag varit och klippt mig på grund av allt hår som håller på att växa ut. Jag var dessutom uttråkad av mitt långa hår, jag har haft det så länge nu och nu ville jag ha bort det. En ny person behöver en ny frisyr för att inte återfalla i gamla vanor.Numera väger jag återigen 89 kilo och jag skulle önskat att det var mycket färre kilon som vågen visade.

Jag har dock formats om lite av all träning så det känns bra och när min "graviditetstillståndsmage" är bortopererad kommer jag nog att trivas ännu bättre med mig själv:-)

Nu känns livet kul igen har sprungit två orienteringstävlingar i helgen och är mycket nöjd. Jag klarar mig bra i konkurrensen och även om jag inte vinner ,blir jag inte sist, utan hamnar i mittenfältet. Vi har bott tillsammans med klubben  i "storlogement".En sak som varit otänkbar tidigare för mig eftersom jag på grund av min övervikt, verkligen var en storsnarkare, samt att jag hade nog exkluderat mig själv och skickat maken och barnen dit själva. Nu är jag med på samma villkor som andra och jag känner glädje över att kunna vara med på samma villkor som alla andra. En livsvinst!

Jag mår inte toppen rent fysiskt, får ofta svindel numera och har varit på väg att svimma allt oftare igen. Jag är lite rädd att gå i trapporna i vårt hus, ifall jag skulle svimma. Jag har vissa dagar då jag uppplever mig totalt kraftlös och försöker jag att träna går kroppen verkligen i baklås. Idag har jag dock ändrat i träningen för att se om det har effekt, har kortat ner löpturen till 2,5 km + intensivträning intervall i backe, för att öka konditionen. Kanske det blir bättre.Jag hoppas att läkaren på kirurgkliniken snart ska höra av sig om proverna

En annan rolig sak var att jag var till Aktiv Ortopedteknik idag och de ordnade en ny gördel till mig. Resultattet blev - 12 centimeter på mått bandet: och en helt annan profil, gravidmagen är borta:-)) Jag har haft på mig den sedan dess och jag njuter av den frihet som den erbjuder mig, ett riktigt stöd i tillvaron.Jag är numera en skoköpare av stora mått, har hittat en helt underbar skoaffär i Falun som har massor av snygga skor och jag har köpt åtskilliga par där. Både högklackade och ballerinaskor i olika sorter och färger, att kunna välja snygga skor och gå med dem utan att få ont i rygg, knä eller leder är något som jag njuter av.Jag har inte saknat det förut, eftersom jag inte tänkt på det, utan jag har varit glad de gånger jag har hittat skor som passat, oftast fotriktiga:-) Att kunna köpa de skor jag vill ha är ytterligare en livsvinst !

Jag har kommit över chocken som läkaren gav mig med sin dystra profetia! Dessutom har jag blivit förbannad och känner mig en aning irriterad, men jag kan leva med det. Jag mår ju bra och är definitivt nöjd med mig själv, jag vet ju att livet fungerar bra. Jag har dessutom minskat en klädstorlek men är tyngre på vågen och antar att det beror på att jag styrketränar minst tre gånger i veckan. Muskelmassa väger helt enkelt mer än fett. Eftersom kropppen har slimmat till sig struntar jag i att vågen har visat att jag är tyngre igen, antar att det är ett normalt övergångsstadium. Dessutom har jag sett att innan varje viktras som jag haft, blir jag tyngre och sedan försvinner det ena kilot efter det andra för att återigen lägga sig på en platå.

Nu ser jag framemot hösten då jag ska få operera bort "hänget" och bråcket, och inser att då kommer jag att vara nere på klädstorlek 40, så vad spelar hans ord för roll, egentligen. Jag är glad att jag kan träna och att jag tycker om fysisk rörelse. Nu har dessutom orienteringssäsongen satt igång igen och då blir ju träningen annorlunda för då får man ju mäta sina krafter mot andra. I helgen skall vi till Uppland och tävla hela familjen, vilket känns roligt.

Jag har även varit i Sälen fjällen och sugit ur det sista av skidsäsongen. För första gången på många år kunde jag åka slalom igen, eftersom jag inte har ont i mitt knä längre. Min utrustning har jag kasserat och hyrde mig en bra sådan och det fanns pjäxor som passade för mig:-) Bara det var en befrielse, att inse att mina ben och vader är normaltjocka och att det finns saker att hyra. Mina förra pjäxor var specialgjorda för mig och väldigt dyra, men det som har hindrat mig mest har ju varit värken som jag tidigare haft i mitt högra knä.Den försvann när jag gick ner i vikt och nu besväras jag inte alls av det, tack och lov.

Jag är nöjd med den vikt jag har idag och allt annat är bara bonus! Jag känner mig inte som en typ längre och bara det var ju värt en operation:-) Jag är inte tjockast längre och väcker inte uppseende när jag träffar nya människor.

Jag har varit på kirurgkliniken i grannstaden och tagit prover samt samtalat med läkaren. Han var ganska krass och jag måste erkänna att jag saknade "min vanliga doktor" och det var jobbigt för att han hade med sig en läkarkandidat. Mitt ärrbråck är numera 20 centimeter stort, inte 7 cm som i december, och nu är det ingen brådska längre med operation. Troligtvis blir det i höst, september, eftersom det inte är någon risk längre för att tarmarna ska bli klämda,men jag kan få vänta längre då jag inte är i en prioriterad grupp.

Jag har fått remiss för att få nya bråckgördlar och det får väl duga. Jag ville inte direkt ha en operation nu, när jag står inför min bästa årstid, trädgårds- och badssäsongen. Hemma hos mig spirar nu diverse frön och jag har bråda dagar med allt som skall förodlas för att ge tidig skörd. Det är med tillfredsställelse jag gör det, för i många år, har jag drömt om att ha tillgång till ett växthus och nu har jag det. Nu håller jag på att städa och förbereda det för det är fortfraande lite för kyligt för att växterna ska kunna bo där.Jag har ju dessutom tillgång till stora odlingsytor och i år kan jag använda dem och bo och vara ute i sommarstugan från tidig till sen säsong.

Jag blev nedslagen av besöket  på kirurgen eftersom jag hade gått upp i vikt och enligt den läkaren, var inte prognosen god, för att jag skulle kunna bibehålla min nuvarande vikt i framtiden.Vad är det då för mening med operationen? Vad är det då för mening överhuvudtaget med viktoperationer? Med detta stora bråck på magen som gör att jag känner mig otroligt ful och ser höggravid ut. Eller som när jag åkte skidor och fick beröm av en äldre herre för att jag åkte skidor i mitt tillstånd:-)men som samtidigt  gav en kommentar, om att jag borde tänka på barnet, för vad skulle hända om jag ramlade?

Jag orkar inte precis skrika ut att jag inte är gravid utan att det är sjuhelv...fult  ärrbråck efter två operationer.Självförtroendet kan man leta efter i skorna, i bästa fall. Vill knappt visa mig i omklädningsrum och annat där jag måste exponera mig och denna känsla har jag aldrig haft tidigare.Inte ens när jag var som fetast!

Tillbaks till detta med viktuppgången, jag har minskat i omfång och storlek, numera är jag en klar storlek 42, men vikten har ändå gått upp. Jag tror att det beror på att jag tränat hårt ,men säker kan jag ju inte vara. Helt klart är ju att det slinker ner saker som inte alltid är det nyttigaste och bästa för hälsan och det kan ju bero på det också, jag stod för det inför läkaren, och då gick han igång.Jag påtalade även att jag trodde att det berodde på att jag tränat hårt och fått en annan muskulatur.

Jag mår helt klart skit efter mitt möte med den "optimistiske" läkaren som sysslat med viktoperationer sedan 1980-talet och hade generell kunskap om överviktigas beteende och deras genetiska disposition. Allt mitt hopp och framtidstro har verkligen undergrävts och jag känner mig totalt misslyckad.För mig är detta viktstadium, enligt honom, en period av livet och snart kommer jag att vara lika fet igen, för så är det för mer än hälften av de viktopererade. Varför har aldrig de siffrorna presenterats för mig? Varför har ingen berättat om detta för mig inför beslutet att operera mig? Hur många av oss lever inte med falska förespeglingar om ett nytt liv,där fetman inte finns längre? Hur många av oss tror inte på texten där det står att det är det mest effektiva sättet att bli av med sin fetma och bibehålla vikten?

Hur ska jag någonsin kunna bli normalviktig nu? Jag tränar och äter som jag ska och ändå är jag dömd till ett liv med övervikt och fetma! Nu skulle jag verkligen behöva en livscoach som kunde ge en annan syn på saken och ge mig tillbaks livsglädjen.Nu vill jag helst lägga mig ner och skita i allt! Eller kanske börja med någon av alla dessa bantningsmetoder som jag trodde att jag skulle slippa ? Pulvret var ju effektivt kanske man ska testa det!

jag opererades. Känns konstigt att det hänt så mycket på detta år. Jag har gått ner många kilo i vikt, men just nu pendlar jag i vikt, både uppåt och nedåt vilket gör att jag känner mig smått desperat ibland. Jag känner mig otroligt privilegerad över att ha fått göra denna operation och är otroligt tacksam över den rörlighet jag återfått.

Tänkte på det när jag stånkade på gymet idag, likaså när jag duschade och kan stå på ett ben när man tvålar in det andra benet. Eller när jag svischar nedför skidbackarna, som förut krävde mod för att åka nedför, för jag var rädd att ramla.Det är så många saker som inte var självklara förut som är det nu. Det har tagit mig ett år att sluta gå till de största kläderna i affären med automatik, utan numera gör jag min runda på de vanliga avdelningarna först. Numera försöker jag inte göra mig liten på bussen, utan jag sitter där med samma självklarhet som andra, vågar till och med breda ut mig:-)

Livet har återfått mycket glädjeämnen genom viktnedgången och jag njuter av den frihet som min nya kroppshydda ger mig. Jag vill definitivt nå normalvikt, men tvivlar på att jag kommer att göra det, eftersom det pendlar upp och ner redan nu.Men jag skiter i det egentligen för jag har redan återfått många saker som jag inte trodde var möjliga. Jag har återupptagit orienteringen, min träning som är rätt allsidig numera består av styrketräning, löpträning på band, roddmaskin,skidåkning och simning och det njuter jag verkligen av.

Numera har jag tid att pyssla med massor av roliga saker här hemma, vilket gör att just nu driver jag upp plant till trädgårdslanden, stickar en massa roliga saker, bakar och lagar en massa god och nyttig mat. Jag håller på att träffa olika människor för att få alla tillstånd som krävs för att få starta en förskola och jobbar med det, annars ligger jag lågt på arbetsfronten. Jag passar på att njuta av min frihet ett tag.

Jag är fortfarande bedrövad över att vågen visar mycket ++++, jag hade totalt gått upp 3,7 kg , dvs till 92,7 kg. Idag när jag vägde mig var jag nere på 91,2 kg vilket gör 1,5 kg minus, men fortfarande 2,1 +, sedan innan jul.Trist fakta, men nu håller jag stenkoll på allt som förvinner in innanför läpparna. Just nu väntar jag på att klockan ska bli lagom mycket för att jag ska kunna gå till Diös, för jag ska åka ut med en och kolla på en lokal till min förskola.Kanske jag har hittat den! Håll tummarna för det!

Idag blir det ingen träning av den anledningen och anledning nummer två jag måste vara hemma och baka bröd samt förbereda nästa vecka. Jag och ungarna ska åka på semester till Jokkmokks marknad och ha det kul. Vi ska träffa släkten, gå på dans och konserter, samt besöka vår gamla hemstad en sväng. Ett hastigt besök. Vi är alla nöjda med flytten hit och trivs väldigt bra. Det är en mysig stad och jag förvånas ofta hur mycket som finns här, mysiga små caféer,massor av olika specialbutiker, det finns frisör  och affär för människor med afrohår, massor av klädaffärer med snygga märkesskläder.

Det som roar mest är att det finns ett otroligt stort kulturbud som man kan ta del av. Tack Brittis för din uppmuntrande kommentar och jag ska försöka att ta det lugnt ,men det är inte lätt med all överskottsenergi jag har numera:-))Dessutom saknar jag direkt adrenalinkickarna man får av träningen!

Jag klarar definitivt inte av att ha våg, den knäcker och demoraliserar mig. Jag kan inte låta bli att väga mig och nu när jag ser att jag pendlar uppåt hela tiden, deppar jag ihop.Jag återfår sug efter mat, sötsaker och annat slisk som kan ge tillfällig tröst. Som tur är har jag numera handlingsberedskap för dessa situationer så jag har inget hemma som kan ge tröst:-)Men den ångest som detta väcker är inte bra. Jag önskar att jag hade modet att kasta ut vågen igen och jag kan inte förstå varför jag köpte en ny! Nu är det värre än någonsin..........

Min vecka ser ut som följer vad gäller träning:

Måndag : Träning 1,5 timme  Gå/löpning på löpband 45 min, Roddmaskin 15 minuter och sedan olika styrketräningsmaskiner enligt ett program . På kvällen har ungarna simträning och då simmar jag 1500 meter

Tisdag: Simträning 1500 meter

Onsdag: Träning 1,5 timme på samma program som måndagen, Simträning 1 timme på kvällen för mig

Torsdag: simträning 1500 meter

Fredag: Träning, samma program som måndag

Lördag: Vilodag vilket innebär promenad, bada med ungarna, skidåkning eller dylikt

Söndag: som måndagen  vad gäller träning men till det tillkommer en rolig dag med familjen på relaxen:-)


Visst borde väl vikten gå nedåt men det gör den inte! Jag blir verkligen stressad av kroppens kemi just nu och tycker att jag borde bara rasa ner i vikt, men som sagt det gör jag inte. Det psykiska välbefinnandet när man tränar är dock stort och gör att jag får glada energier. Jag har dessutom fullt upp med att ta igen flera års torka vad gäller teater, författaraftnar och olika hantverksträffar. Inte för att det inte funnits, utan för att jag har inte haft energi till det.

Min övervikt har hindrat mig från olika kulturella aktiviteter också fast jag inte märkte det då.. Skillnaden är stor och orken att genomföra och hinna med en massa saker är annorlunda. Jag njuter av de krafter jag återfått.

En annan sak som dock känns lite jobbig är att jag numera känner mig väldigt ful. Jag ser alla bristningar, jag ser all överflödshud som hänger under armarna och jag har till och med fått ett extraveck under rumpan med överflödshud.Till och med på vaden finns överflödshud som hänger. Till det tillkommer bråcket på magen, som står ut som en stor hård kula på magen och ger mig ett större midjemått än det jag hade innan operationen, vilket gör att jag ser gravid ut och folk gratulerar och undrar när nedkomsten skall ske. Kan man annat än känna sig ful med alla dessa brister:-))

Tur jag har maken som tittar mig djupt i ögonen och som säjer att han älskar mig. Tur att han tycker att jag fortfarande är världens vackraste i hans ögon:-)) Det behövs när självkänslan blir låg och man upplever sig som ful.

Jag har vägt mig och nu är det + igen:(  Jag tror snart att jag ger upp, först går det nedåt med raska kliv och sedan går det upp och sedan står det still hur länge som helst. Jag har ändå tränat nästan varje dag, äter bra mat på regelbundna tider och försöker att undvika tomma kalorier. Det känns som om jag har koll på tillvaron och ändå inte........för jag går ju inte ned i vikt längre.

Nu har jag i alla fall tränat på "simskolan" och det är kul, just nu håller vi på med andningsteknik under vattnet samtidigt som man skall simma. det är inte det lättaste att träna in men det ska väl fungera så småningom. Jag skall även lära mig att dyka från 3-meters tornet, vill se så där elegant ut när jag ska dyka ner i Medelhavet i maj från Gûletbåtarna:-)) Om jag nu får mod till det. Första utmaningen nu är att kunna crawla på rätt sätt och samtidigt kunna andas, det kan jag inte ännu......

Just nu simmar jag flera gånger i veckan och minst 1000 meter, hur mycket mer det blir beror på hur trångt det är i bassängen. Vissa dagar är det fullt med skolklasser som är där och simmar och då stänger de ner motionssimningen och har öppet en bana för det. Ibland blir det trångt och svårt att simma i en bra takt och då blir det 1000 meter, annars simmar jag gärna 1500 meter. Nu är mitt träningsmål Vansbrosimmet i sommar och jag har räknat med att simma 1500 meter varje träning från och med februari månad men helst 2000 meter. Jag måste få uthållighet och styrka samt smidighet, vore ju bra om det brände lite kalorier också.

Just nu håller jag på med att skriva en företagsplan, leta lokal till en förskola och samtidigt söka de startbidrag man kan få. Kommunen är i alla fall väldigt intresserad av att jag startar upp en verksamhet och det känns väldigt positivt.

Jag har blivit så frusen av mig och numera drar jag mig för att gå ut när det är kallt. Så vi tog bilen till Maserhallen idag och badade istället. Jag har skaffat mig ett årsabonnemang eller rättare sagt familjen och då får man bada, besöka relaxen och träna på gym, så ofta man vill, för det facila priset av 475:-/ månad, 5 personer.

Jag skall dessutom gå en simkurs i olika simsätt, vill fräscha upp simkunskaperna vad gäller crawl, ryggsim och fjärilssim. Jag ser verkligen framemot det, för jag försökte få Storsjöbadet att göra en liknande kurs, men de tyckte nog inte att det var en bra idé, för det startade aldrig någon sådan.

Kollade vågen häromdagen och julen har kostat mig +1.2 kg:-(  Det är förståeligt för jag har snaskat och det har inte varit så mycket träning,mest underhållsträning;-) Nu får jag lov att skärpa mig och sluta snaska och tack och lov är alla godsaker slut nu.

Annars trivs vi bra här i vår nya bostad och livet börjar inordna sig i en skön tillvaro,ännu bättre blir det när skolan börjar på måndag.

Förra året gick jag i anspänning hela julledigheten. Jag väntade på operationen och jag hade fått ett besked att det troligtvis skulle bli i januari. Den 7 januari inledde jag min viktreduktion med att byta ut en måltid mot flytande och sedan gick jag och väntade på operationsdatum. Jag kontaktade kirurgkliniken och fick veta att jag knappast skulle komma upp för operation förrän i april.

Jag minns att jag då sa till operationskoordinatorn att jag var villig att ta en återbudstid med kort varsel att jag delvis börjat flyta och se vad som hände, min operation gjordes den 27 februari istället för april.

Nu i år är min förhoppning att jag ska bli normalviktig och att jag kommer att trivas på min nya bostadsort. Operationen har gjort att jag vidtagit många nödvändiga förändringar i mitt liv och nu hoppas jag att det skall leda mig framåt mot de mål jag har satt upp nu.

när manär viktopererad. Måste säga att jag numera tycker julmat är överreklamerat. Jag har mest varit klen på grund av att jag inte förstått hur liten mage jag har numera. Ändå har jag bara provsmakat en tredjedel av det jag vill ha på julbordet. Jag måste konstatera vidare att jag har fruktansvärt dålig karaktär för de kakor och det godis som finns framme äter jag gärna av. Jag har inte dumpat, men det har inte varit långt ifrån måste jag erkänna. På något sätt hoppas man att det får plats en liten bit till och en till och så glömmer jag att jag är opererad och inte kan överäta längre.....

På träningsfronten är det bra, har åkt skidor och sprungit runt i omgivningarna. Vi har huset fullt med gäster och idag åkte maken upp för att arbeta men han kommer på tisdag.Är så himla glad över att vågen tog ett skutt efter att ha stått still så himla länge.

Jag önskar er alla en God och skön jul! Själv skall jag ta paus och njuta julefrid nu och äta god mat och njuta i sällskap med släkt och vänner.

Numera är vikten 89 kg, mitt BMI är 29,4 och jag är inte fet längre:-) Nu har jag bara övervikt:-))) Vilket ras det blivit, bara jag inte nu fastnar i en platå igen. Nu får gärna kilona försvinna fort ett tag.Helt otroligt, vilken känsla att få gå under 90 kg.

Förra hösten var jag som tyngst i hela mitt liv, invägningsvikt hos kirurgen 135 kg med ett BMI på 44.6 kg så viktraset är otroliga 46 kilo. När jag vägdes in i samband med operationen vägde jag 124 kg och hade ett BMI på 41. Jag kan med andra ord vara stolt över mig själv!

Nu händer det saker på viktsidan minsann:-)) Jag måste erkänna att jag köpte en ny våg för att ha något att kolla vikten med.
Att flytta gör nytta för vikten,det är mycket att bära, tungt och man har inte tid att äta. Jag måste välja bra saker att äta för att inte riskera dumping och jag måste äta mycket. Det ger resultat direkt.

Nu är vi i vårt nya boende och det råder totalt kaos, flyttkartonger överallt och eftersom vi inte packat själva saknar maken sin borrmaskin, vi hittar inte kartongen med den i, vilket gör att hyllor och dylikt inte kan sättas upp som det ska.Jag funderar på att åka och köpa en ny för att slippa leta och vänta. Maken är definitivt den mer tålmodiga sorten...

Pratade med min doktor om hur situationen är för dem som väntar och har behov av viktoperation, det finns 15 000 människor som behöver och vill göra en viktoperation men endast 2500 får hjälp i Sverige.Det blir färre som kommer att få göra operationen i lågkonjuktur , eftersom landstingen får mindre pengar att röra sig med och då prioriteras fetmaoperationerna bort.Detta trots att det långsiktigt kommer att minska kostnaderna, så är det de kortsiktiga ekonomiska tänkandet som får råda. Detta trots att den enskilda människans hälsovinster är mycket större och samhällets sjukvårdnadskostnader kommer att sjunka om man får hjälp i rätt tid Hur skall vi stötta dem som väntar? Hur skall vi få politikerna som bestämmer att förstå hur viktig denna operation är för människor?

Jag tackade min opererande läkare för den hjälp jag fått och det nya liv som det medfört.Jag tackar samhället för denna möjlighet till ett nytt liv.

Jag tänkte på det när jag for fram som en virvelvind i skidspåret på min nya skidor,som kräver en helt annan skidteknik än den jag är van med.Jag har aldrig haft skidor (åtminstone de senaste 15 åren) som passat min längd, utan jag har varit tvungen att ha de längsta skidorna som finns och trots det fick jag inget spann, vilket gjort att jag haft väldigt bra fäste och inget glid.Mina nya skidor bjuder motstånd, är lagom långa och jag kan susa nedför backarna,behöver inte staka för att glida nedåt,vilket gör att jag är tvungen att ta fart i uppförsbackarna numera och kan vila nedförsbackarna. För mig är det en ofattbar lycka att skidåkningen kan vara så rolig igen.

I fjol åkte jag också skidor men jag blev totalt slut av att åka 5 km och behövde ta mig en tupplur vid hemkomst(inte konstigt när man måste jobba hårt uppför och nedför). Idag sätter jag mig en stund vid datorn för att svettas av mig efter en åktur på 10 km, sedan planerar jag för bak och matlagning samt ett besök på Jamtli julmarknad.Det finns en rörelseglädje i kroppen och det är inte jobbigt att ta sig fram,vilket gör att man rör sig ännu mer och det blir en positiv spiral.

Min fetma är borta, fortfarande överviktig men mot målet att bli normalviktig. Jag har inte haft en sjukdag sedan jag blev friskskriven efter operationen, förkylning har funnits i kroppen men jag är starkare än jag varit på många år.Att leka och idrotta med barnen har blivit en helt annan sak, jag orkar hänga på dem. Att tänka på långa fjällvandringar känns inte som ett hinder där jag funderar på att ta helikopter istället för att gå.Nu kan jag återuppta mina fritidsintressen igen och orka med ett yrkesliv.

För mig har viktoperationen varit ett stort lyft, utseendemässigt bekommer det mig inget, jag tyckte att jag dög förut också. Men det känns som om jag varit fånge i min kropp och nu har jag släppts ut igen efter många års fångenskap. Varje dag vågar jag mig längre och längre ut i livet igen. Jag vågar realisera mina drömmar, har sagt upp mig i lågkonjunktur och har inte sökt nytt arbete utan satsar på att starta ett eget företag. Jag mår bra och känner mig lycklig, vad är ett stort ärr på magen och ett bråck mot den frihet jag fått? Jag har gjort den största hälsovinsten i livet tack vare en viktoperation!

Jag var på kirurgen idag och fick träffa min opererande läkare. Hon var stolt över mig och tyckte jag hade fixat en otrolig viktnedgång och mycket muskelmassa. Mest glad blev jag när hon sa att hon inte trodde att jag skulle behöva göra bukplastik. Jag hade gått ner ytterligare på deras våg och nu känner jag mig nöjd och glad.

Det som konstaterades är att jag har ett bukväggsbråck som är ca 7 cm stort och som behöver opereras. Om jag kunde stå ut ett tag till, skulle resultatet bli bättre och jag skulle definitivt slippa bukplastik i framtiden för om det behövdes skulle de fixa till det i samband med den operationen.Glad känner jag mig trots detta besked!

Nu har jag dumpat igen och det var fruktansvärt obehagligt. Jag hade glömt bort att jag inte kan äta dessertostar och tog pepparkaka med ädelost på pepparkaka, hela tre stycken, och jag mådde pyton. Jag fick en vilopuls på 112 (kollade med vår pulsmätare),spydde och sedan somnade jag av trötthet och utmattning. Vaknade till att maken kom och la sig och då hade jag sovit sedan 20-tiden, efter att spytt upp allt olämpligt.

Jag som älskar ädelostar börjar inse att det inte kommer att funka att äta det, vilken sorg och bedrövelse! Jag skulle gärna byta ut ostarna mot allt det andra skräpet som jag kan äta i form av smågodis och grädde,glass och kakor.

Jag glömde att skriva att jag vägde mig på badhuset och då hade jag gått ner 3 kilo:-) Det överraskade mig för jag har tyckt att jag har blivit tjockare igen och att kläderna känns trängre. Jag har skyllt på att jag inte tränat i samma omfattning som jag brukar och att jag gått upp i vikt. Det var alltså inte sant och en mycket positiv överraskning:-)