Nytt BMI
Jag har fått ett nytt BMI på 32,5 och väger numera 97,4 kg. Fortfarande otroligt mycket, men ändå otroligt bra. Jag känner mig förnöjd för det är ofattbara 37,6 kg som har försvunnit från min kropp.
Fortfarande våglös
och det är skönt om sanningen skall fram. I alla fall är det helt klart synligt för omgivningen att jag har gått ner i ivkt i sommar. En av mina arbetskamrater kommenterade: men vad du har blivit smal i sommar. En annan av mina arbetskamrater kände inte igen mig, när jag kom gåendes i mitt regnställ och hade funderat hela dagen vem det var:-))
Till och med mina efterlängtade Levis 501börjar att bli lite stora, men det mest intressanta är hur det är inombords.Jag mår oförskämt bra både i det yttre och i det inre,men jag har ett bekymmer. Jag har inte en aning om hur jag ser ut,hur stor och omfångsrik jag är, eller jag kanske borde säja hur liten jag har blivit?. Jag uppfattar mej fortfarande som voluminös.Det blev som en bekräftelse när min arbetskamrat inte kände igen mig i ett regnställ, som är i storlek medium, att gamla bekanta uppfattar mig som en människa med stor volym,medans nya bekantskaper inte gör det. Vad skall jag då ha för självbild? Den gamla eller den nya som sakta växer fram??
Jag är glad igen och jag upplever att jag blir mer och mer lik mig själv igen, som jag var innan fetman skapade en sköld runt mig. Även min make upplever det och vi har varit tillsammans i 25 år nu så vi har en lång historia tillsammans före och efter fetman.Det största glädjeämnet är ändå att det inte är mödosamt att träna längre,att jag kan springa längre sträckor utan att få blodsmak i munnen och att barnen är så glada att vi orienterar tillsammans hela familjen. Att jag också är aktiv på träningarna fyller dem med stolthet.Min första tävling på hemmaplan kommer att ske i samband med Loffelunken då jag skall orientera på Andersön. Skall bli roligt att vara med igen, som på den gamla goda tiden, som jag inte förstod, var en god tid.
Det jag har kämpigt med är att jag har en stor hård kula mitt på magen,som är mitt bråck,det gör att jag ser havande ut. När vi badar tittar människor ofta på det, men jag har slutat att bry mig. Det är tråkigt för det förstör profilen,men det går att leva med:-)Läkaren sa att det skulle synas mindre när jag gick ner i vikt men det är ju tvärtom, det syns mer och mer för varje kilo jag går ner.Det alternativ jag fick var att de skulle operera in ett nät i magen för att hålla tillbaks bråcket, men när man har gjort två stora operationer känns inte det som ett lockande alternativ.
Till och med mina efterlängtade Levis 501börjar att bli lite stora, men det mest intressanta är hur det är inombords.Jag mår oförskämt bra både i det yttre och i det inre,men jag har ett bekymmer. Jag har inte en aning om hur jag ser ut,hur stor och omfångsrik jag är, eller jag kanske borde säja hur liten jag har blivit?. Jag uppfattar mej fortfarande som voluminös.Det blev som en bekräftelse när min arbetskamrat inte kände igen mig i ett regnställ, som är i storlek medium, att gamla bekanta uppfattar mig som en människa med stor volym,medans nya bekantskaper inte gör det. Vad skall jag då ha för självbild? Den gamla eller den nya som sakta växer fram??
Jag är glad igen och jag upplever att jag blir mer och mer lik mig själv igen, som jag var innan fetman skapade en sköld runt mig. Även min make upplever det och vi har varit tillsammans i 25 år nu så vi har en lång historia tillsammans före och efter fetman.Det största glädjeämnet är ändå att det inte är mödosamt att träna längre,att jag kan springa längre sträckor utan att få blodsmak i munnen och att barnen är så glada att vi orienterar tillsammans hela familjen. Att jag också är aktiv på träningarna fyller dem med stolthet.Min första tävling på hemmaplan kommer att ske i samband med Loffelunken då jag skall orientera på Andersön. Skall bli roligt att vara med igen, som på den gamla goda tiden, som jag inte förstod, var en god tid.
Det jag har kämpigt med är att jag har en stor hård kula mitt på magen,som är mitt bråck,det gör att jag ser havande ut. När vi badar tittar människor ofta på det, men jag har slutat att bry mig. Det är tråkigt för det förstör profilen,men det går att leva med:-)Läkaren sa att det skulle synas mindre när jag gick ner i vikt men det är ju tvärtom, det syns mer och mer för varje kilo jag går ner.Det alternativ jag fick var att de skulle operera in ett nät i magen för att hålla tillbaks bråcket, men när man har gjort två stora operationer känns inte det som ett lockande alternativ.
